N

jag vet inte hur jag ska börja. jag finner inga ord. bara tanken på att det aldrig kommer vara vi igen gör att jag börjar grina igen. oja igen! jag satt och små grina hela tiden i kyrkan, men bara små grina.
det kom lite tårar bara för att jag såg de andra tjejerna i min klass grina men jag kände ingenting när det kom tårar. allt var så himla overkligt. så vet det våran tur att gå upp och ställa oss längst fram i kyrkan för att få betygen.
det fortsatte att komma lite småtårar utan känsla, men när jag hade fått betygen och kramat våra mentorer kom det riktiga tårar men känsla. jag vaknade till och förstog att det var ingen dröm det händer på riktigt.
vi gick till våra platser och sen sjängs det en sång till och sen fick vi gå ut och jag hade grinat som aldrig förr hela tiden. det gick liksom inte att stoppa, det bara fortsarre att komma med tanken på att det aldrig kommer vara vi igen.

jag kommer sakna er i 9e !